— Varför böjs människor när dom blir gamla tror du?
Min kusin Ivan tittade på den gamles kamp mot kyrktrappan och tillbaka på mig. Generationers olevda drömmar. Som en säck på ryggen. Någonstans där, i min åttaåriga värld, föddes tanken. Den gamle och kyrkan, säcken och Gud.
”Detta är en berättelse om min italienska släkt. Om människor som funnits, andats, drömt och letat efter meningar, men som jag aldrig lärt känna. Om tiden, som separerat mig från dem. Om rummet som aldrig glömt.
Då när kriget rann över murarna in i den eviga staden. Oktober 1943. Rom ockuperas av nazister och ingenting blir mer som det varit.
Jag har hört berättelserna sedan alltid, silade genom politiska ståndpunkter, religiösa övertygelser och skavande släktband. Detta är en familjesaga. Min saga. Om ett tidlöst rum. Mitt namn är Paola, det är bara mitt. Gemma efter farmor och Francesca efter farfar. Francesco. Namnen ligger också där i säcken, längst ner på botten, bland min gammelfarmor Camillas blodiga köksknivar och min gammelfarfar Giuseppes anarkistdrömmar.
Min bok är en morakniv, rakt in i Italien. En berättelse, inte bara en lek med språk. Språket som redskap, inte som universum.”
Paola Gemma Francesca Russo
